Gentrifizierung des Berlins

Ofta höjs kritiska röster mot gentrifiering, ett fenomen som är väl tacksamt att vara hatisk mot. I synnerhet det senaste, när stadsplanering är en fråga som verkar engagera allt fler människor, och nätverk som Yimby drar till sig allt mer uppmärksamhet och börjar bli lite av en bostadspolitisk maktspelare.

I grund och botten finnar jag detta positivt, eftersom att stadens utveckling naturligtvis inte bara berör människorna som bor i staden, utan även de som befinner sig i periferin men också är beroende av den tidigare. Men jag kan inte undgå att känna ett visst obehag när dessa frågor kommer på tal. För vilka är egentligen engagerade och vad är deras lösningar? I många av de texter jag har läst verkar den neoklassiska distinktionen mellan politik och marknad hållas för given, och insikterna om ens egen roll i systemet mer sällsynta. Enkelt uttryckt: alla hatar gentrifieringen, men ingen är den.

Jag bor för tillfället i Berlin, närmare bestämt i det trendiga området "Kreuzkölln". Kreuzkölln är det område där stadsdelarna Kreuzberg och Neukölln möter varandra, och var (fallet neukölln) för inte alls längesedan ansedda som ett av Berlins "slumområden". Saker händer dock här. Antalet hipsters som frekventerar stadsdelen verkar öka lavinartat, till följd av att alla flyr det fullständigt genomgentrifierade Prenzlauer Berg och Mitte. En vanlig åsikt är att "man inte kan leva där" och att det är "packat med [egen nationalitet i plural]". Detta är åsikter som jag inte är främmande för, men det är också här man måste vara medveten om sin egen roll i strukturen. Vi kan börja med två enkla konstateranden/antaganden:

P1) Vi lever i en marknadsekonomi där priserna sätts (i viss utsträckning) efter tillgång och efterfrågan.
P2) Om rikare människor flyttar in i ett relativt fattigare område, kommer priserna i detta område att stiga allt eftersom köpkraften stiger.
S) När priserna ökar till följd av den nyinflyttade köpkraften kommer de gamla fattiga invånarna att tvingas flytta. Alltså, stadsdelen gentrifieras.

Så här kan det låta när det saxas ur en EU-rapport:

According to local witnesses some changes have already started to happen. More and more artists are reported to look for housing in the district. This is good news, since according to a model repeating itself in many cities of Europe, this is the very first step towards gentrification. Popular neighborhoods are getting attractive to partial marginals like artist,
students and people of intermediary professions. These are making the popular image of the district their “brand”, creating their own places in the city that will become popular in wider and wider circles. Parallelly, housing prices are going up and the original population is slowly squeezed out. By the time medicines and lawyers arrive, the population change has been accomplished and the artists and students follow the emigration of the first inhabitants. This is
a very regular and extremely widespread pattern. But it contains a trap type catch 22. By the time the total population change happens the neighborhood (or the city) looses its attractiveness, is getting old and becomes a kind of dormitory for the rich. Maybe it is an opportunity for Neukölln, to grasp the first few sings of changes in order to be able to accompany it and safeguard the maintenance of a healthy equilibrium of the population.

Notera det ambivalenta i texten. Gentrifiering är bra för själva stadsdelen oberoende av allt annat, eftersom att den blir rikare. Problemet är dock att det inte är stadsdelens tidigare invånare som blir rikare, utan de flyttas ut till än fattigare områden till förmån för medelklassen. Sett ur ett perspektiv där man isolerar stadsdelen är gentrifiering positivt, placerar man det i strukturen finner man det motsatta. Problemen löses ej, de exporteras.

Det är dags att inse att vi konstituerar gentrifieringen. Man kan avsky den, men man är den trots det. Även om den kulturella medelklassen kanske inte är speciellt köpstark, är den oftast inte urfattig, och kan om inte annat öka köptrycket i stadsdelen genom att attrahera mer välbeställda delar av samhället.

Emellertid måste vi komma ihåg att gentrifieringen bara är ett symptom, och inte huvudproblemet som konstitueras av den kapitalistiska marknadsekonomin. Och det är när vi synliggjort det egentliga problemet, som vi också kan finna de adekvata lösningarna på det. En möjligen sådan skulle här vara hyrestak. I synnerhet i Berlin eftersom att den huvudsakliga nationalekonomiska kritiken här redan är omöjlig att tillämpa.

Argumentationen för marknadshyror utgår huvudsakligen från två grunder: a) rättviseskäl och/eller b) effektivitetsskäl med utgångspunkt från teorin om effektiva marknader. Rättviseskälen handlar ofta om att hyrorna inte bara höjs enligt efterfrågan utan också sänks efter efterfrågan (ni kommer väl ihåg debatten om allmännyttan: "varför skall folk på stadsranden subventionera de centralt boendes hyra".). Effektivitetsskälen utgår från att det kommer att byggas färre bostäder om man inför ett hyrestak, och att om man skulle söka kompensera det med substitutioner kommer det leda till en sk "välfärdsförlust". Jag tänker inte kritisera argumenten utifrån den absurda modellen den bygger på, utan det räcker med att vi ser till Berlins specifika situation.

I Berlin råder ingen bostadsbrist, tvärtom finns ett relativt överflöd av bostäder. Detta beror till stor del på att den rika medelklassen köper hus utanför Berlin, och för att staden är så otroligt stor till ytan, med ett flertal olika centrum i olika stadsdelar. Berlins problem är alltså inte att det byggs för få bostäder, utan att den fattigare befolkningen flyttas runt i staden och att endast ett fåtal av dessa får dra fördel av den kulturella medelklassens skoningslösa framfart på bostadsmarknaden. Därför finns det ingen risk för köbildning etc., som ofta förs fram som ett motargument till hyrestak. Dialektiken är som sådan: när ekonomin i stadsdelarna börjar ljusna, skolorna blir bättre och kriminaliteten har börjat sjunka har något annat redan skett; problemen har omlokaliserats till ett än fattigare område. Det klassiska utilitaristiska argumentet om större kakbit för alla går om stöpet, eftersom att de fattiga tvingas till ett nytt bord.

Således finns det egentligen bara ett effektivt sätt att hindra gentrifieringen, och det är genom att reglera bostadsmarknaden. Mångfald är något positivt, men också något som tyvärr är ytterst temporärt och flyktigt i den självgoda, autencitetssökande medelklassens bakvatten. Det räcker inte endast med att beklaga en gentrifiering som man själv konstituerar, man måste även ta ansvar för den.

Sverigedemokraterna och utanförskapet

Aftonbladets val att publicera Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkessons debattartikel (19/10) har vållat den politiska debattens aktörer mycket bekymmer. De flesta debattörer verkar ha svårt att förhålla sig till SD. Vågar man ”ta debatten”, skall man ägna sig åt minutiös källkritik eller skall man helt sonika försöka kväva ihjäl dem? Alla försök i linje med dessa har tett sig fruktlösa och emellanåt nästintill komiska, på ett sätt som inte kan betecknas som underhållande. De delar ett problem; Sverigedemokraterna är visserligen ett symptom, men det huvudsakliga problemet finner vi hos det politiska etablissemanget.

Det som utmärker SD, och överhuvudtaget de europeiska främlingsfientliga partier vi sett blomstra sedan 90-talet, är att de erbjuder en radikalt annorlunda analys av samhällsproblem och deras lösningar, än vad vi finner hos det politiska etablissemangets aktörer. Hos Sverigedemokraterna finns en vision, problem som hindrar dess förverkligande och lösningar på dessa problem. Därtill finns etablissemanget, ”dem”, utifrån vilket Sverigedemokraterna kan konstruera en mycket stark identitet hos väljarna; därtill en mycket stark retorisk position att skapa sin politik utifrån. Tyvärr är föremålet för SD:s problematik invandring i allmänhet och Islam i synnerhet, vilket resulterar i en inadekvat, förenklad analys.

Denna typ av politisk analys saknas i regel hos de etablerade politiska partierna. Chantal Mouffe visar i sin text ”Om det politiska” att utveckling av s k ”högerpopulistiska” partier i Europa, är som starkast där det postpolitiska paradigmet står som mest hegemoniskt och oifrågasatt. Alltså, där närmandet och sammansmältningen mellan höger- och vänsterblocken har gått längst. Det är också en av anledningarna till att Sverige så länge sällat sig till den unika skara av europeiska länder utan något främlingsfientligt parti i riksdagen. Idag är det politiska klimatet annorlunda. När de etablerade politiska aktörernas visioner reduceras till frågor om procentsatser - som om politik skulle vara att finna lösningar på teknikaliteter! - är det inte svårt att förstå att SD lyckas attrahera väljare. Ett tydligt exempel på de politiska partiernas oförmåga att konstruera radikalt annorlunda politiska idéer finner vi i begreppet ”utanförskap”, vilket Mouffe i sin text nämner i förbifarten.

Få, om något, begrepp förekommer så frekvent och har fått sådan betydelse, att det nästintill konstituerar och fungerar som referenspunkt för hela den politiska debatten. ”Utanförskap” är vagt definierat, tenderar att sluta inom sig allt negativt vi finner i samhället, och framstår som fullkomligt förtingligat dvs. som ett fenomen som sker utan agenter och är lika mycket orsak som reslutat. Människor ”hamnar i utanförskap” och ”måste tas ur utanförskapet”. Vad betyder detta egentligen? Utanförskap är ett begrepp som fungerar som en rökridå, som söker osynliggöra de strukturer och mekanismer som verkar i samhället. För visst är det mer bekvämt för en moderat statsminister att prata om utanförskap än klass, strukturell rasism och nedmontering av välfärdsstaten? Att lyckas genomdriva utanförskapet som den politiska debatten mest centrala begrepp, var en lika stor vinst för alliansen, som det var ett nederlag för den svenska vänstern. Genom att påtvinga den svenska vänstern begreppet utanförskap, avväpnar man hela den politiska analys som behövs för att ställa upp ett alternativ till SD.

För om det är några väljare, som inte hjälps av begreppet utanförskap, är det just sverigedemokraternas. Man kan endast konstatera att de befinner sig mitt i det, tillsammans med människorna som de identifierar som problemet.

Postskriptum till randanmärkningar

Tanken med mitt förra inlägg var inte att slå fast en sann eller vetenskaplig definition av arbetarklassen. Sådana försök hör snarare tiden för den andra internationalen till.

Meningen var att försöka nå en politisk förståelse av arbetarklassen, som gav den allra största nyttan. Visserligen anser jag att det finns en arbetarklass som exploateras, men utan politisk artikulation framstår detta som en tom idé. Man definierar inte arbetarklassen för vetenskapen, man gör det för politiken.

Med en bred konceptualisering av arbetarklassen möjliggörs överskridande av exempelvis postkoloniala och feministiska analysers kritik. Ett överskridande som emellertid alltid sker med en kritik av kapitalismen som yttersta mål. I en politisk artikulering av arbetarklassen prioriteras dessa perspektivs allmängiltighet ner, till förmån för de analyser som hänger samman med kapitalismens positioner av sociala relationer. Feminismen blir här inte värdefull i form av feminism per se, utan värdefull i form av sitt blottläggande av kapitalismens strukturering och hierarkisering av kön. Att de här prioriteras ned sker dock ej med ett nedskrivande av deras värde.

En definition av arbetarklassen som inte kan ta till sig denna kritik kommer alltid att misslyckas, eftersom att den misslyckas att se att kapitalismen kontroll sträcker sig utöver de allra tydligaste proletär - kapitalist-relationer, till hela samhället.

Randanmärkningar om arbetarklassen

När man diskuterar arbetarklassens konstitution tycks en konflikt ofta uppstå mellan ett "sociologiskt" perspektiv och ett "ekonomiskt", i brist på bättre beteckningar. Ett klassiskt exempel på detta är kvinnornas funktion; är dessa en del av arbetarklassen även om de inte är verksamma på arbetsmarknaden, eller är dessa i själva verket den "riktiga" arbetarklassen, i egenskap av samhällets mest utsatta.

Låt oss konstatera att inget av dem båda utgör ett tillfredsställande svar på vår fråga. Den ortodoxa [här ej i meningen renläriga, utan snarare konventionella läsningen av marx] menar att de tillhör arbetarklassen som säljer sin arbetskraft på marknaden dvs. proletariatet. Det är denna konceptualisering som vi kallar den objektiva, eftersom den hänförs till rent materiella betingelser. Här finnes vattentäta skott: proletariat | kapitalister | (övriga).

Den sociologiska idén drar snarare mot ett mer subjektivt håll, alternativt ett mer oortodoxt förståelsesätt som innefattar begrepp som kulturellt kapital, och snarare kanske bör hänföras till Webers statusgrupper, än Marx definitioner av klasserna. Här, menar jag, finnes huvudsakligen två skolor: de som hävdar att arbetarklass är dem som subjektivt uppfattar sig själva som det, samt de som hävdar att arbetarklassen snarare består av samhällets minst priviligierade (i huvudsak de som inte befinner sig på arbetsmarknaden överhuvudtaget). En slutsats av detta är att arbetarklass, i dagens västvärld, inte är en adekvat term [användbar], utan att man snarare bör tala om underklass.

Båda konceptualiseringarna har sina styrkor och svagheter. Trots att jag ej finner den konventionella ekonomiska uppfattningen på något sätt tillfredsställande, anser jag att den är att föredra framför den sociologiska, eftersom att den ligger närmre en korrekt bild över vilka som utgör arbetarklassen. Lösningen finner vi nämligen i en utökning av det ekonomiska perspektivet, en utökning som blott är skenbar eftersom att den redan finns hos Marx. Man måste emellertid se de mer sociologiska perspektivens tjänst i att kritisera det konventionella ekonomiska perspektivet.

Det oavlönade arbetet är viktigt för Marx analys av kapitalet. Det är både en indikator på graden av arbetarklassens exploatering, och en betingelse för dess framgång i detta. Mot det oavlönade arbetet ställer vi penningarbetet (och detta är viktigt) - men både det oavlönade arbetet och penningarbetet utgör tillsammans den totala mängden arbete. Låt oss nu titta närmre på dessa två kategorier.

Penningarbetarna utgör det "klassiska" proletariatet, som ingår i den ekonomiska definitionen. Penningarbetarna arbetar och får betalt för sitt arbete - dock endast till den grad att kapitalisten betalar ut mindre än det värde som arbetaren skapar och exploaterar därigenom arbetaren.

Ex. En arbetare har en arbetsvecka på 40h. Hans lön för denna arbetsvecka på 40 timmar är L. Emellertid krävs det endast att han arbetar 20h för att kapitalisten skall tjäna in hans lön och gå runt, dvs. 20h = L. Arbetaren slutar dock inte arbeta när han har arbetar ihop värdet av sin lön, utan fortsätter istället att arbeta 20h till, vilket ger kapitalisten ett överskott Ö (=L), som kapitalisten själv beslagtar. Dvs. av en arbetsvecka på 40h, producerar arbetaren ett värde av 2L, men får endast L i lön, vilket lämnar L i vinst till kapitalisten. Därmed har arbetaren arbetat 20h oavlönat åt kapitalisten.

Till detta oavlönade arbete kan vi (och bör vi) även knyta allt reproduktivt, oavlönat, informellt arbete. Hit räknas alltså hemmafruns uppfostran av barnen till framtida arbetare, studentens studier som skall tjäna till framtida arbete etc. Dessa delar är inte en bisak, utan utgör tillsammans med penningarbetet själva huvudsaken. Den huvudsakliga skillnaden är att på dessa områden har klasskampen inte varit så framgångsrikt att man har tilltvingat sig delar av överskottet som skapas av allt detta oavlönade arbete, utan istället skuldsätter man sig själv för proletariatets reproduktion genom studieskulder och amorteringar (vad som ofta brukar benämnas som den sociala fabriken). Vi ser alltså att det reproduktiva arbetet och penningarbetet är lika på så sätt att de delar en sida - det obetalda arbetet: exploateringen.

Därmed finns det egentligen ingen skillnad i det obetalda och det betalda arbetet, varför diskussionerna om vilka som konstituerar arbetarklassen snarare blir kontraproduktiv, än flyttar fram arbetarklassens positioner. Det är däremot problematiskt att det oavlönade arbetet till lejonparten fullkomligt oorganiserat, vilket gör att de inte kan sätta upp något motstånd mot kapitalets förtryck. Ju större den oavlönade delen av arbetet är, desto större är exploateringen av arbetarklassen. För att arbetarklassens skall kunna stärka sin ställning, krävs det att även den oavlönade delen av arbetet inkorporeras i teorin och i praktiken. Inte minst för att undvika den splittring som förekommit mellan penningarbetarna och de oavlönade arbetarna, vilken endast varit till kapitalismens gagn.

Rancière I

Jag har här tänkt att skriva några inlägg om den beryktade (?) franske filosofen Rancière, och de tankar som väcks hos mig när jag läser dennes texter. Dessa inlägg kommer främst tjäna funktion som en struktureringsprocess för mina idéer, som ofta, träffar mig med kraft och hastighet, men också alltför ofta med flyktighet, varför jag ämnar fästa dessa i text.

R. är en filosof som för inte länge sedan var på tapeten. Med sin devis "estetik är politik" tycktes han traktera en och annan humanist (främst litteraturvetare?), och snärja dem i sin idévärld. För en luttrad statsvetarstudent, och en i allmänhet mer politiskt än estetiskt intresserad existens, var det svårt att inte tolka detta som en postmodernismens sista dödsryckning. Emellertid har jag nu läst några alster av denne R., Hatet mot Demokratin samt några essäer, artiklar och kapitel ur Texter om estetik och politik (med urval av bl.a. manins högborg Sven-Olof Wallenstein). Låt mig pregnant sammanfatta mina känslor och tankar om dessa texter, innan jag presenterar dem mer ingående: jag är inte imponerad.

R:s huvudsakliga problemområde kan sammanfattas som demosproblematik; ett ständigt aktuellt och centralt område för statsvetenskap och politisk filosofi över huvud. För att diskutera denna utgår R. från tre centrala begrepp:

• Polis: reglerandet av en mänsklig gemenskap. Ett gott exempel är ex. det vi i vår vardag ser manifestera politiken: parlament, regering, rättsväsende etc. dvs. det som statsvetensapen vanligtvis riktar sin uppmärksamhet mot, men begreppet överstiger även detta.
  
• Politiken: är den radikala (demokratiska) jämlikhetstanke som kan sägas utmärkas av dess frånvaro av arche (mått eller princip). Ingen människa är mer eller mindre än någon annan.
  
• (det) Politiska: de praktiker där politiken och polis möts i behandlingen av en orätt (dvs. en orättfärdig uteslutning av en grupp misnomers/uteslutna).

Denna konfrontation mellan två olika jämlikhetsprinciper, som det politiska utgör, ty polis är inte utan en princip om jämlikhet, sker i diskursiva praktiker; i argument, resonemang och dess konsekvenser. Denna process kallar R. subjektifikationsprocessen - detta är ytterst centralt eftersom att denna är synonym med hans dennes demokratibegrepp - och denna går, som ovan nämt, ut på att inkludera fler människor i demoset, dvs. att skapa fler politiska subjekt. Historiskt har demokratins demos rört sig från fria, vita infödda athenare till att inkludera även kvinnor, färgade, proletärer etc. Denna process sker, enligt R., genom i) en omöjlig identifikation med en grupp misnomers, som gör uppror mot polisens bestämda kategorier och namn samt ii) en argumentation enligt polisens egna premisser, där denna orätta uteslutnings paradox uppmärksammas, vilket tvingar polisen att godkänna, inkludera en ny grupp politiska subjekt.

Ovan har vi en tämligen koncis, men naturligtvis rudimentär och hafsig, sammanfattning av R.s politiska filosofi, som emellertid möjliggör det för oss att nu istället rikta vårt fokus mot olika kritiker av den, som kommer följa under egna poster.

"Så här ser jag ut!"

Elof Kangas med vänner

Jag tror mig förstå byggnads. Vad de vill åstadkomma, med vilka medel och varför. Jag ställer mig dock starkt frågande till deras absurt konservativa syn på hur en arbetare definieras. Det är inte fenomenet att sälja sitt arbete på marknaden som är kärnan - huga! då hade vi ju tvingats inkludera tjänstemän och de tillhörande den "kreativa klassen" i en analys av vilka som exploateras av det kapitalistiska systemet. Nej, nej, nej. Arbetarklassen består av män inom klassiska kroppsarbeten. Denna befängda idé präglar all verksamhet som byggnads och dess likar (typ metall) ägnar sig åt. Därför är det inte förvånande att byggnads, när de i en snillrik pr-kampanj propagerar för att "vanliga arbetare [män inom byggnad och industri]" skall få ge namn åt gatorna. Det är i sig inget fel med detta. Med all rätt borde gatnamnen inte endast kretsa kring kungligheter och borgerligheter. Emellertid skulle man också kanske våga önska att några undersköterskor och sjuksköterskor fick ge namn åt en bit gatstum, om inte annat för att erinra sig om vad som faktiskt möjliggjort lönearbetet historiskt - det oavlönade arbetet i hemmet.

Döp gator efter arbetare

Kapitalet tar din tid i anspråk.

Efter att ha producerat ännu en skalp text till den kvantifierande statsvetenskapliga institutionen vid göteborgs universitet tar jag mig ledigt. Jag ligger på soffan och läser Marx, med ytlig andhämtning och lätt darrande händer med anledning av en kroppslig koffeinhalt á 4 espresso, som vida överstiger den som skänks mig av mitt dagliga te. De dialektiska resonemangen får mitt feberlika tillstånd att intensifieras, med en användning av metoden som skulle få (ämnar få?) Hegel att ställa sig på huvudet. Emellanåt flyter texten desto bättre och garanterar ett skratt på nästintill varje sida. Och inte sådana skratt som framkallas av att läsa liberala tänkare (av förfäran, förtvivlan och förargelse).

Det föresvävar bara de borgerliga ekonomerna att det går bättre att producera under det moderna polisväsendet än t ex om det råder knytnävsrätt. De glömmer bara att även knytnävsrätt är en rätt, och att den starkes rätt lever kvar under andra former i deras egen "rättsstat".

Marx, Karl, Inledning till kritiken av den politiska ekonomin, Ekonomiska skrifter i urval, s. 35 Bo Cavefors förlag.