Gentrifizierung des Berlins

Ofta höjs kritiska röster mot gentrifiering, ett fenomen som är väl tacksamt att vara hatisk mot. I synnerhet det senaste, när stadsplanering är en fråga som verkar engagera allt fler människor, och nätverk som Yimby drar till sig allt mer uppmärksamhet och börjar bli lite av en bostadspolitisk maktspelare.

I grund och botten finnar jag detta positivt, eftersom att stadens utveckling naturligtvis inte bara berör människorna som bor i staden, utan även de som befinner sig i periferin men också är beroende av den tidigare. Men jag kan inte undgå att känna ett visst obehag när dessa frågor kommer på tal. För vilka är egentligen engagerade och vad är deras lösningar? I många av de texter jag har läst verkar den neoklassiska distinktionen mellan politik och marknad hållas för given, och insikterna om ens egen roll i systemet mer sällsynta. Enkelt uttryckt: alla hatar gentrifieringen, men ingen är den.

Jag bor för tillfället i Berlin, närmare bestämt i det trendiga området "Kreuzkölln". Kreuzkölln är det område där stadsdelarna Kreuzberg och Neukölln möter varandra, och var (fallet neukölln) för inte alls längesedan ansedda som ett av Berlins "slumområden". Saker händer dock här. Antalet hipsters som frekventerar stadsdelen verkar öka lavinartat, till följd av att alla flyr det fullständigt genomgentrifierade Prenzlauer Berg och Mitte. En vanlig åsikt är att "man inte kan leva där" och att det är "packat med [egen nationalitet i plural]". Detta är åsikter som jag inte är främmande för, men det är också här man måste vara medveten om sin egen roll i strukturen. Vi kan börja med två enkla konstateranden/antaganden:

P1) Vi lever i en marknadsekonomi där priserna sätts (i viss utsträckning) efter tillgång och efterfrågan.
P2) Om rikare människor flyttar in i ett relativt fattigare område, kommer priserna i detta område att stiga allt eftersom köpkraften stiger.
S) När priserna ökar till följd av den nyinflyttade köpkraften kommer de gamla fattiga invånarna att tvingas flytta. Alltså, stadsdelen gentrifieras.

Så här kan det låta när det saxas ur en EU-rapport:

According to local witnesses some changes have already started to happen. More and more artists are reported to look for housing in the district. This is good news, since according to a model repeating itself in many cities of Europe, this is the very first step towards gentrification. Popular neighborhoods are getting attractive to partial marginals like artist,
students and people of intermediary professions. These are making the popular image of the district their “brand”, creating their own places in the city that will become popular in wider and wider circles. Parallelly, housing prices are going up and the original population is slowly squeezed out. By the time medicines and lawyers arrive, the population change has been accomplished and the artists and students follow the emigration of the first inhabitants. This is
a very regular and extremely widespread pattern. But it contains a trap type catch 22. By the time the total population change happens the neighborhood (or the city) looses its attractiveness, is getting old and becomes a kind of dormitory for the rich. Maybe it is an opportunity for Neukölln, to grasp the first few sings of changes in order to be able to accompany it and safeguard the maintenance of a healthy equilibrium of the population.

Notera det ambivalenta i texten. Gentrifiering är bra för själva stadsdelen oberoende av allt annat, eftersom att den blir rikare. Problemet är dock att det inte är stadsdelens tidigare invånare som blir rikare, utan de flyttas ut till än fattigare områden till förmån för medelklassen. Sett ur ett perspektiv där man isolerar stadsdelen är gentrifiering positivt, placerar man det i strukturen finner man det motsatta. Problemen löses ej, de exporteras.

Det är dags att inse att vi konstituerar gentrifieringen. Man kan avsky den, men man är den trots det. Även om den kulturella medelklassen kanske inte är speciellt köpstark, är den oftast inte urfattig, och kan om inte annat öka köptrycket i stadsdelen genom att attrahera mer välbeställda delar av samhället.

Emellertid måste vi komma ihåg att gentrifieringen bara är ett symptom, och inte huvudproblemet som konstitueras av den kapitalistiska marknadsekonomin. Och det är när vi synliggjort det egentliga problemet, som vi också kan finna de adekvata lösningarna på det. En möjligen sådan skulle här vara hyrestak. I synnerhet i Berlin eftersom att den huvudsakliga nationalekonomiska kritiken här redan är omöjlig att tillämpa.

Argumentationen för marknadshyror utgår huvudsakligen från två grunder: a) rättviseskäl och/eller b) effektivitetsskäl med utgångspunkt från teorin om effektiva marknader. Rättviseskälen handlar ofta om att hyrorna inte bara höjs enligt efterfrågan utan också sänks efter efterfrågan (ni kommer väl ihåg debatten om allmännyttan: "varför skall folk på stadsranden subventionera de centralt boendes hyra".). Effektivitetsskälen utgår från att det kommer att byggas färre bostäder om man inför ett hyrestak, och att om man skulle söka kompensera det med substitutioner kommer det leda till en sk "välfärdsförlust". Jag tänker inte kritisera argumenten utifrån den absurda modellen den bygger på, utan det räcker med att vi ser till Berlins specifika situation.

I Berlin råder ingen bostadsbrist, tvärtom finns ett relativt överflöd av bostäder. Detta beror till stor del på att den rika medelklassen köper hus utanför Berlin, och för att staden är så otroligt stor till ytan, med ett flertal olika centrum i olika stadsdelar. Berlins problem är alltså inte att det byggs för få bostäder, utan att den fattigare befolkningen flyttas runt i staden och att endast ett fåtal av dessa får dra fördel av den kulturella medelklassens skoningslösa framfart på bostadsmarknaden. Därför finns det ingen risk för köbildning etc., som ofta förs fram som ett motargument till hyrestak. Dialektiken är som sådan: när ekonomin i stadsdelarna börjar ljusna, skolorna blir bättre och kriminaliteten har börjat sjunka har något annat redan skett; problemen har omlokaliserats till ett än fattigare område. Det klassiska utilitaristiska argumentet om större kakbit för alla går om stöpet, eftersom att de fattiga tvingas till ett nytt bord.

Således finns det egentligen bara ett effektivt sätt att hindra gentrifieringen, och det är genom att reglera bostadsmarknaden. Mångfald är något positivt, men också något som tyvärr är ytterst temporärt och flyktigt i den självgoda, autencitetssökande medelklassens bakvatten. Det räcker inte endast med att beklaga en gentrifiering som man själv konstituerar, man måste även ta ansvar för den.