Rancière I

Jag har här tänkt att skriva några inlägg om den beryktade (?) franske filosofen Rancière, och de tankar som väcks hos mig när jag läser dennes texter. Dessa inlägg kommer främst tjäna funktion som en struktureringsprocess för mina idéer, som ofta, träffar mig med kraft och hastighet, men också alltför ofta med flyktighet, varför jag ämnar fästa dessa i text.

R. är en filosof som för inte länge sedan var på tapeten. Med sin devis "estetik är politik" tycktes han traktera en och annan humanist (främst litteraturvetare?), och snärja dem i sin idévärld. För en luttrad statsvetarstudent, och en i allmänhet mer politiskt än estetiskt intresserad existens, var det svårt att inte tolka detta som en postmodernismens sista dödsryckning. Emellertid har jag nu läst några alster av denne R., Hatet mot Demokratin samt några essäer, artiklar och kapitel ur Texter om estetik och politik (med urval av bl.a. manins högborg Sven-Olof Wallenstein). Låt mig pregnant sammanfatta mina känslor och tankar om dessa texter, innan jag presenterar dem mer ingående: jag är inte imponerad.

R:s huvudsakliga problemområde kan sammanfattas som demosproblematik; ett ständigt aktuellt och centralt område för statsvetenskap och politisk filosofi över huvud. För att diskutera denna utgår R. från tre centrala begrepp:

• Polis: reglerandet av en mänsklig gemenskap. Ett gott exempel är ex. det vi i vår vardag ser manifestera politiken: parlament, regering, rättsväsende etc. dvs. det som statsvetensapen vanligtvis riktar sin uppmärksamhet mot, men begreppet överstiger även detta.
  
• Politiken: är den radikala (demokratiska) jämlikhetstanke som kan sägas utmärkas av dess frånvaro av arche (mått eller princip). Ingen människa är mer eller mindre än någon annan.
  
• (det) Politiska: de praktiker där politiken och polis möts i behandlingen av en orätt (dvs. en orättfärdig uteslutning av en grupp misnomers/uteslutna).

Denna konfrontation mellan två olika jämlikhetsprinciper, som det politiska utgör, ty polis är inte utan en princip om jämlikhet, sker i diskursiva praktiker; i argument, resonemang och dess konsekvenser. Denna process kallar R. subjektifikationsprocessen - detta är ytterst centralt eftersom att denna är synonym med hans dennes demokratibegrepp - och denna går, som ovan nämt, ut på att inkludera fler människor i demoset, dvs. att skapa fler politiska subjekt. Historiskt har demokratins demos rört sig från fria, vita infödda athenare till att inkludera även kvinnor, färgade, proletärer etc. Denna process sker, enligt R., genom i) en omöjlig identifikation med en grupp misnomers, som gör uppror mot polisens bestämda kategorier och namn samt ii) en argumentation enligt polisens egna premisser, där denna orätta uteslutnings paradox uppmärksammas, vilket tvingar polisen att godkänna, inkludera en ny grupp politiska subjekt.

Ovan har vi en tämligen koncis, men naturligtvis rudimentär och hafsig, sammanfattning av R.s politiska filosofi, som emellertid möjliggör det för oss att nu istället rikta vårt fokus mot olika kritiker av den, som kommer följa under egna poster.

"Så här ser jag ut!"