Sverigedemokraterna och utanförskapet

Aftonbladets val att publicera Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkessons debattartikel (19/10) har vållat den politiska debattens aktörer mycket bekymmer. De flesta debattörer verkar ha svårt att förhålla sig till SD. Vågar man ”ta debatten”, skall man ägna sig åt minutiös källkritik eller skall man helt sonika försöka kväva ihjäl dem? Alla försök i linje med dessa har tett sig fruktlösa och emellanåt nästintill komiska, på ett sätt som inte kan betecknas som underhållande. De delar ett problem; Sverigedemokraterna är visserligen ett symptom, men det huvudsakliga problemet finner vi hos det politiska etablissemanget.

Det som utmärker SD, och överhuvudtaget de europeiska främlingsfientliga partier vi sett blomstra sedan 90-talet, är att de erbjuder en radikalt annorlunda analys av samhällsproblem och deras lösningar, än vad vi finner hos det politiska etablissemangets aktörer. Hos Sverigedemokraterna finns en vision, problem som hindrar dess förverkligande och lösningar på dessa problem. Därtill finns etablissemanget, ”dem”, utifrån vilket Sverigedemokraterna kan konstruera en mycket stark identitet hos väljarna; därtill en mycket stark retorisk position att skapa sin politik utifrån. Tyvärr är föremålet för SD:s problematik invandring i allmänhet och Islam i synnerhet, vilket resulterar i en inadekvat, förenklad analys.

Denna typ av politisk analys saknas i regel hos de etablerade politiska partierna. Chantal Mouffe visar i sin text ”Om det politiska” att utveckling av s k ”högerpopulistiska” partier i Europa, är som starkast där det postpolitiska paradigmet står som mest hegemoniskt och oifrågasatt. Alltså, där närmandet och sammansmältningen mellan höger- och vänsterblocken har gått längst. Det är också en av anledningarna till att Sverige så länge sällat sig till den unika skara av europeiska länder utan något främlingsfientligt parti i riksdagen. Idag är det politiska klimatet annorlunda. När de etablerade politiska aktörernas visioner reduceras till frågor om procentsatser - som om politik skulle vara att finna lösningar på teknikaliteter! - är det inte svårt att förstå att SD lyckas attrahera väljare. Ett tydligt exempel på de politiska partiernas oförmåga att konstruera radikalt annorlunda politiska idéer finner vi i begreppet ”utanförskap”, vilket Mouffe i sin text nämner i förbifarten.

Få, om något, begrepp förekommer så frekvent och har fått sådan betydelse, att det nästintill konstituerar och fungerar som referenspunkt för hela den politiska debatten. ”Utanförskap” är vagt definierat, tenderar att sluta inom sig allt negativt vi finner i samhället, och framstår som fullkomligt förtingligat dvs. som ett fenomen som sker utan agenter och är lika mycket orsak som reslutat. Människor ”hamnar i utanförskap” och ”måste tas ur utanförskapet”. Vad betyder detta egentligen? Utanförskap är ett begrepp som fungerar som en rökridå, som söker osynliggöra de strukturer och mekanismer som verkar i samhället. För visst är det mer bekvämt för en moderat statsminister att prata om utanförskap än klass, strukturell rasism och nedmontering av välfärdsstaten? Att lyckas genomdriva utanförskapet som den politiska debatten mest centrala begrepp, var en lika stor vinst för alliansen, som det var ett nederlag för den svenska vänstern. Genom att påtvinga den svenska vänstern begreppet utanförskap, avväpnar man hela den politiska analys som behövs för att ställa upp ett alternativ till SD.

För om det är några väljare, som inte hjälps av begreppet utanförskap, är det just sverigedemokraternas. Man kan endast konstatera att de befinner sig mitt i det, tillsammans med människorna som de identifierar som problemet.