Randanmärkningar om arbetarklassen

När man diskuterar arbetarklassens konstitution tycks en konflikt ofta uppstå mellan ett "sociologiskt" perspektiv och ett "ekonomiskt", i brist på bättre beteckningar. Ett klassiskt exempel på detta är kvinnornas funktion; är dessa en del av arbetarklassen även om de inte är verksamma på arbetsmarknaden, eller är dessa i själva verket den "riktiga" arbetarklassen, i egenskap av samhällets mest utsatta.

Låt oss konstatera att inget av dem båda utgör ett tillfredsställande svar på vår fråga. Den ortodoxa [här ej i meningen renläriga, utan snarare konventionella läsningen av marx] menar att de tillhör arbetarklassen som säljer sin arbetskraft på marknaden dvs. proletariatet. Det är denna konceptualisering som vi kallar den objektiva, eftersom den hänförs till rent materiella betingelser. Här finnes vattentäta skott: proletariat | kapitalister | (övriga).

Den sociologiska idén drar snarare mot ett mer subjektivt håll, alternativt ett mer oortodoxt förståelsesätt som innefattar begrepp som kulturellt kapital, och snarare kanske bör hänföras till Webers statusgrupper, än Marx definitioner av klasserna. Här, menar jag, finnes huvudsakligen två skolor: de som hävdar att arbetarklass är dem som subjektivt uppfattar sig själva som det, samt de som hävdar att arbetarklassen snarare består av samhällets minst priviligierade (i huvudsak de som inte befinner sig på arbetsmarknaden överhuvudtaget). En slutsats av detta är att arbetarklass, i dagens västvärld, inte är en adekvat term [användbar], utan att man snarare bör tala om underklass.

Båda konceptualiseringarna har sina styrkor och svagheter. Trots att jag ej finner den konventionella ekonomiska uppfattningen på något sätt tillfredsställande, anser jag att den är att föredra framför den sociologiska, eftersom att den ligger närmre en korrekt bild över vilka som utgör arbetarklassen. Lösningen finner vi nämligen i en utökning av det ekonomiska perspektivet, en utökning som blott är skenbar eftersom att den redan finns hos Marx. Man måste emellertid se de mer sociologiska perspektivens tjänst i att kritisera det konventionella ekonomiska perspektivet.

Det oavlönade arbetet är viktigt för Marx analys av kapitalet. Det är både en indikator på graden av arbetarklassens exploatering, och en betingelse för dess framgång i detta. Mot det oavlönade arbetet ställer vi penningarbetet (och detta är viktigt) - men både det oavlönade arbetet och penningarbetet utgör tillsammans den totala mängden arbete. Låt oss nu titta närmre på dessa två kategorier.

Penningarbetarna utgör det "klassiska" proletariatet, som ingår i den ekonomiska definitionen. Penningarbetarna arbetar och får betalt för sitt arbete - dock endast till den grad att kapitalisten betalar ut mindre än det värde som arbetaren skapar och exploaterar därigenom arbetaren.

Ex. En arbetare har en arbetsvecka på 40h. Hans lön för denna arbetsvecka på 40 timmar är L. Emellertid krävs det endast att han arbetar 20h för att kapitalisten skall tjäna in hans lön och gå runt, dvs. 20h = L. Arbetaren slutar dock inte arbeta när han har arbetar ihop värdet av sin lön, utan fortsätter istället att arbeta 20h till, vilket ger kapitalisten ett överskott Ö (=L), som kapitalisten själv beslagtar. Dvs. av en arbetsvecka på 40h, producerar arbetaren ett värde av 2L, men får endast L i lön, vilket lämnar L i vinst till kapitalisten. Därmed har arbetaren arbetat 20h oavlönat åt kapitalisten.

Till detta oavlönade arbete kan vi (och bör vi) även knyta allt reproduktivt, oavlönat, informellt arbete. Hit räknas alltså hemmafruns uppfostran av barnen till framtida arbetare, studentens studier som skall tjäna till framtida arbete etc. Dessa delar är inte en bisak, utan utgör tillsammans med penningarbetet själva huvudsaken. Den huvudsakliga skillnaden är att på dessa områden har klasskampen inte varit så framgångsrikt att man har tilltvingat sig delar av överskottet som skapas av allt detta oavlönade arbete, utan istället skuldsätter man sig själv för proletariatets reproduktion genom studieskulder och amorteringar (vad som ofta brukar benämnas som den sociala fabriken). Vi ser alltså att det reproduktiva arbetet och penningarbetet är lika på så sätt att de delar en sida - det obetalda arbetet: exploateringen.

Därmed finns det egentligen ingen skillnad i det obetalda och det betalda arbetet, varför diskussionerna om vilka som konstituerar arbetarklassen snarare blir kontraproduktiv, än flyttar fram arbetarklassens positioner. Det är däremot problematiskt att det oavlönade arbetet till lejonparten fullkomligt oorganiserat, vilket gör att de inte kan sätta upp något motstånd mot kapitalets förtryck. Ju större den oavlönade delen av arbetet är, desto större är exploateringen av arbetarklassen. För att arbetarklassens skall kunna stärka sin ställning, krävs det att även den oavlönade delen av arbetet inkorporeras i teorin och i praktiken. Inte minst för att undvika den splittring som förekommit mellan penningarbetarna och de oavlönade arbetarna, vilken endast varit till kapitalismens gagn.